En fantastisk personlighet med vägledning och inspiration - The Island

Professor Carlo Fonseka

På professor Carlo Fonsekas första dödsdag vill jag ge läsarens huvudfokus till vår älskade professors arv genom sina leverantörer för att studera och analysera inom ämnet fysiologi och droger, till collegeutbildning och extra typiskt till den srilankanska nationen. Hans bidrag gjordes på alla typer av områden, men dessutom inom det exemplariska livet han ledde, enligt min förståelse, betecknade egenskaperna hos metta, karunā, mudithā och upēkkha, Buddhas läror. Det är ett välkänt bevisat faktum att Carlo Fonseka inom de tidiga faserna av hans högskoleyrke var en hängiven socialist och en framstående aktivist av 'Lanka Sama Samaja Occasion'. Han förklarade dessutom att han är en "rationalist".

'Rationalism' har många definitioner och tolkningar. Mycket ofta är det missförstått som en ideologi som avvisar all icke-sekulär tro och andakt. Men när man har fått lära sig professor Fonsekas kompositioner inom kvantiteten med titeln "Essays of a Lifetime" visar det sig tydligt att "rationalism", som han bekände sig, representerade det grundläggande budet i vetenskapliga strävanden i linje med vilka, i att producera data , 'Motiv' är överlägset känslor och objektivt obetydlig uppfattning.

Eftersom de flesta av oss är medvetna om att det inte finns en sådan brist på skrifter om professor Fonseka som avslöjades tidigare än förutom efter hans bortgång. Mot bakgrund av detta kan det knappast finnas någon som behöver upprepa de glittrande uppgifter som dokumenterats om hans utbildningsresultat. Ändå ska jag kort definiera att professor Carlo Fonseka fick MBBS med förstklassig utmärkelse på College of Ceylon 1960; och tilldelades Andrew Caldecott guldmedalj för bästa kompetens i den undersökningen, Maneckbai Dadabhoy guldmedalj (för bästa kompetens inom obstetrik och gynekologi), Perry-utställning "för bästa kompetens i ett treårigt intervall, Distinktions in Surgical procedure, Obstetrik och gynekologi, farmakologi och rättsmedicinska läkemedel. Hans forskning som resulterat i MBBS-examen har utsmyckats med många sådana utmärkelser och prestigefyllda utmärkelser som, jag känner, endast ett fåtal i hela ditt historiska förflutna vid Medical College i Colombo kan ha matchat. Han tog sin doktorsexamen från College of Edinburgh. Hans doktorsavhandling har citerats i fysiologiska läroböcker.

Han anslöt sig till utbildningsanställda vid avdelningen för fysiologi vid College of Colombo 1962 och steg stadigt i rang och fick erkännande här och utomlands som en utmärkt forskare och en inspirerande tränare, för att höjas till en professor i fysiologi. Senare flyttade han till det nybildade College of Drugs, Ragama, som dess grundare Dean, och den som var avgörande för att växa College att ta till luften.

Han författade många allmänt hyllade publikationer i sin disciplin och specialiserade sig på specialiteter som liknar neuroendokrinologi, värk och reminiscens.

Grasps examen i medicinsk utbildning erhölls mycket senare i livet (1999) och betonade hans optimistiska perspektiv i riktning mot att studera hela livet.

Han var en fantastisk tränare i fysiologi och hade en iver att lägga in data på sina studenter. Hans högskolestudenter i Colombo och senare i Kelaniya hade praktiskt taget tillbedjan och tillgivenhet för honom. En av alla hans elevers beundrare har sagt att hans titel "Carlo" borde anses vara en förkortning av den singalesiska tidsperioden "Kālōchitha" - en uppmärksamhetsprövning!

Utomhusgränserna för utbildning, analys och utbildningsadministration fortsatte han att ta hand om en raffinerad grad av nyfikenhet och engagemang genom hela sitt yrke i alla slags punkter. Som ett exempel har en bok författad av honom en koncentration på den viktiga nödvändigheten av att sälja fred och överenskommelse mellan grupper med syfte att lindra fattigdom och uppnå rättvisa och social rättvisa i Sri Lanka.

Han var en ivrig kampanj för att eliminera narkotikakonsumtion och tobakskonsumtion och erbjöd sitt största samarbete och ledning till de associerade myndigheternas ansträngningar, oavsett de politiska tillfällen som de som krävde hans leverantörer.

När han anförtrotts uppgifter inom utbildningsadministrationen växte han inte på något sätt till att bli en "säker" man med politiska chefer. Han styrdes fullständigt av sin personliga övertygelse, även när hans ståndaktiga ställning utlöste missnöje bland de många makterna.

Vi har nu vanligtvis sett att han var relaterad till glitterati av vår scenkonst inom teater, film och musik, men inte med målet att sträva efter rampljuset. Denna anslutning berodde helt på att elitartisterna inom dessa områden förföljde honom, som ett resultat av att han hade kompetensen att bidra till deras syften och ambitioner.

Jag tycker att det är besvärligt att tänka på alla andra specifika personer i vår högskolegrupp vars dokument kan matcha hans mångsidighet och kompetens inom ett så brett spektrum av områden. Men han interagerade med utmärkt lätthet med dessa i alla avseenden i vårt samhälle, tillsammans med ungdomar på landsbygden, inte som en 'expert' som sprider kunskap eller som en politisk bigwig som skördar röster, dock som en god vän som förväntar sig att interagera i en dialog.

Denna sistnämnda funktion av professor Fonsekas personlighet speglas i en berättelse om ett besök till en by i Puttalam-distriktet, inbjuden till ett tal av en ungdomstillhörighet, främst fakultetens avfall och högskolestudenter på gymnasiet vid en Central fakultet. Det var inom den dystra efterdyningen av ungdomsupproret 1971. Som förut organiserad, vid ankomst till järnvägsstationen den morgonen, hälsades han respektfullt och eskorterades till församlingsplatsen i en cykeltåg, med den berömda "läkaren" själv kransade och satt på tvärskenan på blycykeln, var motorbilar under den tiden mycket mindre än i strömmen. Den sociala miljön var en bland kombinerad etnicitet. Hans tittare, överväldigande yngre kvinnor och män, bestod av buddhister, katoliker och muslimer, tillsammans med medlemmar av prästerskapet. Som svar på den här berättelsen lyssnade de till talet med övertygad övervägande och deltog i en full livsdialog som varade fram till mitten av dagen. Det som imponerade berättaren för den här berättelsen mer än allt annat var den lugna, respektfulla och övertygande metoden med vilken den framstående 'läkaren' svarade på även de som inte var överens med några av hans begrepp. Han åt lunch tillsammans med sina värdar, ytterligare avslappnade chatter och eskorterades igen till järnvägsstationen och visade för en liten del av vårt samhälle att hindren i "Ivory Tower" inte borde vara helt oöverstigliga.

Det var en ovanlig och exemplifierande dimension av professor Fonsekas persona, makten att "promenera med kungar, men inte förlora den frekventa kontakten", ett personlighetsdrag hos den bästa "mannen" som porträtteras av den välkända poeten Rudyard Kipling.

På en privat observatör var han en riktigt dyr seniorkollega för mig. Styrningen, inspirationen och välviljan som han gav oss fysiologer kommer att stanna bland oss ​​i några år för att återvända.

Dr INDUMATHIE NANAYAKKARA

(MBBS, MPhil, PhD)