Bikpakning i åska är ett uppfriskande avbrott från det verkliga livet

Apelsin och beige nylon fyllde min fantasifulla och förskådande, avgränsad av en lysande blixt även under sen eftermiddag mild. Förr stirrade jag inuti vårt tält men fokuserade med alla mina olika sinnen på vad som inträffade på utsidan som jag inte kunde se.

Jag beräknade åskvädernas situation genom att räkna sekunder mellan blixt och åska. Det tog inte lång tid, till följd av åska som bröstade högt runt oss omedelbart efter blixtnedslaget.

Tydligen är det så vi reser.

Min man och jag tillbringade veckor noggrant med att göra oss redo för vår cykelpackningsresa. Vi lagrade upp för ett antal situationer och åtgärder, beställning tillhandahåller genom en hämtning på trottoarkanten hos Fred Meyer här; en webbaserad beställning till REI där.

Att planera en rimligt utarbetad utresa inom COVID-19-tiden är utmattande. Men vi visste att det kommer att vara värdefullt för borta tiden. Vi har inte gått bort från huset av anledningen till att pandemin började, och detta var vårt skott ett antal dagar och nätter ute i bergen.

Vi hade laddat våra cyklar med varierat bagage fyllda med tältutrustning, vatten och måltider. Den första kvartalet på Resurrection Move-vägen från Cooper Touchdown introducerade ... utmaningar. Jag gillar min cykel. Jag gör. Men det är säkert en 5-årig Salsa Mukluk fettdäckcykel, vilket föreslår att varje 12 månader som passerar sedan jag köpte den kan det finnas en annan lättare cykel på marknaden.

Jag höll ut - det var det vi hade registrerat oss för, och jag brukade vara helvete på cykelpacking. Men det har funnits massor av delar av walk-a-bike när jag pressade mitt tunga hem-på-hjul upp längre in i bergen.

Vid den andra dagen brukade jag hålla fast vid det, ett minimum på de extra enkla stegen. Vi upptäckte ett vackert läger i en lägre del av alpin inramad av berg. Dagen var lysande blå och otrevligt het. Vårt läger nås med en kort väg från huvudvägen, flankerad av ängar och en busk med en social väg inuti som verkade som att det skulle vara roligt att upptäcka som barn.

Vår första handling var att ordna vårt tält. Vi drog stolpar och material från olika säckar och riggar på våra cyklar. När han klickade på stolpar kollektivt begärde min man en fråga som gav tonen resten av eftermiddagen: "Platsen är mittpolen?"

Mittpolen, eftersom det visade sig, låg på en ojämn del av stigen en mil eller så bakom oss den plats som den hade glidit ut från den elastiska cinchen på min cykel, men vi visste faktiskt inte det förrän senare.

Jag tillbringade den efterföljande timmen med att kasta en provisorisk tältstolpe ur en pinne som jag hade upptäckt i busken, medan min man gick igenom vår väg. Lyckligtvis upptäckte han den lysande orange polen ganska snabbt och rullade igen in i lägret precis som jag brukade försöka rigga upp tältet.

Vi däremot min otrygga böjda pinnarassociation med standardutgåvan och överens om att det inte finns någon matchning. Tältet gick upp och fick staket ner.

Senare, när det blev tydligt att molnen som samlades inuti bergsvägen hade varit en sak större än bara en vanlig regnstorm, ansåg jag att den armbåge-krokiga pinnen knappt höll upp tältet från tidigare. Jag kände mig ödmjuk över hur lyckligt vi hade varit att söka efter den bristande polen.

Det var konstigt. På en aspekt av oss var himlen strålande blå och värme och belyste de otaliga grumliga ogfarna tundran och oss. På motsatt sida var himlen så djupt blåmärken lila att jag hade varit orolig för att se det från mitt hem, inte alls tankar från en alpin campingplats.

Vi hörde svag åska. Regnbyxor och regnrockar fortsatte. Helt enkelt för att berättelsens vem som svepte vår campingplats och introducerade den primära vågen av regn, gjorde vi det i buskplatsen. Inga metallstångar där inne, tänkte vi, och buskarna hade varit samma topp. Vi skulle inte vara den högsta faktorn runt och vi skulle få skydd från regnet.

När vi försöker med grenar kan vi se att vinden skjuter gardiner av regn överdrivet på himlen och sveper dramatiskt före bakgrunden av ett närliggande berg. Vinden blåste bruna nålar i våra varv. Vi verkade nere för att titta på nålarna som slog över oss från livlösa buskar. Det är efter att vi märkte de förkolnade markeringarna på baksidan av de avtäckta stammarna och rötterna i hela oss.

Åskan var hörbart närmare. Det var en riktigt snabb dialog som valts. Vi sprang ut ur buskestativet och gick igenom det pelande regnet till tältet.

Mitt koronarhjärta dunade, och den här gången inte från walk-a-bike.

När jag satt i tältet för den efterföljande timmen, lyssnade på åskan och såg blixtarna tappa spottande i oss, fick jag själv en trevlig, ångestdriven reflektion över vilket säkerhetsmedel. Jag kan inte säga att jag skulle ha valt denna expertis om jag hade haft valet. Men slutligen försvann stormen. Efter att vi packat upp tältflugan gick vi ut till en gyllene natt mild som fick ängen att glittra, glödande oerfaren och gul med låg sol.

Våra cyklar hade tvättats kraftigt (minst på en aspekt). Vi hade levt. Jag har nu denna påminnelse om elektrisk spänning och oro, sittande i tältet, antagen av en värmekänsla av oförorenad och överlevnad. Det är en känsla som jag bär på denna efterföljande mendacity låg i vad som förmodligen kommer att bli en långvarig vinter.

En traditionell resa? Nej. Men kanske överensstämmer det helt med den här tiden i våra liv.

Alli Harvey bor i Palmer och spelar i Southcentral Alaska.

[På grund av en hög volym kommentarer som kräver moderering, inaktiverar vi tillfälligt kommentarer på många av våra artiklar så att redaktörer kan fokusera på coronaviruskrisen och annan täckning. Vi inbjuder dig att skriva ett brev till redaktören or nå ut direkt om du vill kommunicera med oss ​​om en viss artikel. Tack.]