Kan en cykelsnob omvandlas till e-cykling på en turné i Kapstaden?

I erkänn det - jag är en cykelsnobb. Sanningsfulla väderskor, ät min lera. Jag har cyklat solo halvvägs över hela världen, med bara ett tält och en sovsäck, jag har dragit väskor och en släp över Rockies, Alperna och hela den arktiska tundran. På hemska vinterdagsturer får jag en masochistisk spänning av mina kalvar och quadriceps kramar med mjölksyra.

Medan jag inte riktigt har nått Mamil (medelålders man i Lycra) stående helt enkelt men - du har inte upptäckt att jag balanserar på en kolfiberkropp på 10,000 20 £ vid en uppsättning av besökare i östra London - cyklar för mig, borde visa smärtsamt ansträngande, under ett antal timmar minst. Så tänk på min förvirrade oro i början av en XNUMX-mils e-cykeltur helt enkelt utanför Kapstaden, när jag en gång erbjöds en holländsk stil med en stor, squidgy sadel, breda styr med sportiga horisontella spakbromsar och en gasreglage lika mycket som ett tungt batteri.

"Börja i första växeln och också kommer du att vara på en trevlig, lätt resa", sa min information, Sele, när jag slog solskyddsmedel på varje lapp av otäckt kött, tidigare än att spänna på en hjälm. ”Överför till femte växeln”, fortsatte han och slog ett leende. "Och du kommer också att flyga!"

E-cykel-vurm har ökat snabbt från bara ett fåtal excentriska anhängare ett decennium eller tidigare, till en internationell verksamhet på 15 miljarder pund. Inom Storbritannien köps faktiskt 60,000 400,000 elektriska cyklar varje år, men inom det cykelbesatta Nederländerna står den kvantiteten på över 68 XNUMX - vilket motsvarar XNUMX procent av all ny cykelförsäljning. Medan jag i förväg hade motstått frestelsen att resa som en av dessa "fuskcyklar" någon annanstans, måste jag erkänna att expertis omedelbart var spännande, om än en aning slöhet.

När min åtta-starka grupp pootade ut ur den blåsiga kuststaden Kommetjie bakades den ostiga asfalten i den tjocka, soppiga värmen. Den förvirrande södra Atlanten skimrade så levande att det skadar mina ögon att titta på det rakt - även med solskärmar. Om något kändes som om jag brukade växla för snabbt, men erbjuds med växlar 5 till 15, var det för frestande att resa med full gas. Dessutom hade min kropp och mitt sinne kämpat för att komma ikapp. Jag brukade vara på en cykel och färdade 20-XNUMX mph i kvävande sydafrikansk värme, men utan att avge en enda svettkula.

De dramatiska omgivningarna på e-cykelturen

Under de första tio milen hade stora vägindikatorer varnat för "skadliga VILDA djur" - och jag skulle ha tagit bort dem som hyperbole. Men efter att vi nådde portarna till Cape Level Nationwide Park hade vi konfronterats med extra primater än Homo sapiens. En grupp av bolshie chacma-babianer plågade hårt mellan soptunnorna och allmänhetens löss. "Kan du stänga båsfönstret?" ropade parken tillåt säljaren, från säkerheten i hennes kiosk. Men det fanns inga medel som jag eller någon annan i min grupp var modiga nog för att ta dem.

De två dussin mammor och spädbarn hade varit onekligen söta, men alfahannan måste ha vägt 2 skrämmande kilo och haft hundemalj som isplockar. "Ett par år tidigare behövde jag slå en babian som skulle attackera mig", säger Sele. "Men så länge du inte cyklar med en banan i handen måste du vara ganska säker."

Vi var inte i humör för en strid - och lyckligtvis hade våra cyklar ett batteridrivet tempo. Men solenergin brann varmare än tidigare än och jag hade en solbränd T-shirtringning som var okokt för kontakten. Jag brukade vara desperat efter att komma till slutlinjen på Cape of Good Hope. Men som en ersättning för en segrande final hurra - BANG! - mitt återigen däck gjordes platt och livlöst i en dramatisk uppmaning.

Mitt batteri var ändå helt laddat, ändå var det den tidigare tekniken som hade svikit mig. Jag haltade den ultimata milen till fots ganska än två hjul och kände mig betydligt extra Eddie the Eagle än Chris Froome.